Socialdemokratins historiska uppgift är
att värna om de svagas rätt mot de starkas makt.

    
VIII. Smärtsam omställning  
    
Självfallet blir en omställning till demokrati inom bl.a. socialdemokrati ingen dans på rosor. Det skulle säkert bli splittrande i den mån den härskande minoriteten vägrar att lossa sitt grepp om makten. Den har ställt och styrt under så lång tid, utan betydande motstånd, att den nog skulle reagera med sårad bestörtning på varje försök att införa majoritetsstyre. Vid ett eventuellt maktskifte kunde det väntas att många marknadsliberaler lämnar partiet och söker sig till mer ideologiskt passande miljöer.

Dessutom skulle hela landet utan tvekan straffas av ”marknaden” med höga räntor, ett massivt anfall från hela dess väldiga propaganda-apparat m.m. Som tidigare påpekat har så mycken makt lämnats över till marknaden att det blir väldigt dyrt att återställa en demokratisk ordning.

Det blir alltså en smärtsam process. Men alternativet är att fortsätta den aningslösa resan mot svenska samhällets upplösning. Det råder ingen som helst tvekan om att majoriteten vill hejda denna destruktiva process.

Frågan är om det finns tillräckligt med klarsyn, ledarskap och offervilja att göra någonting åt denna utveckling. Missmodet är utbrett, och inte bara i Sverige. Journalisten John Pilger har t.ex. iakttagit att, ”Förvirringen i Storbritannien är enorm. Många människor är djupt fästade vid Labour. De har vigt sitt liv åt Labour, och de har svårt att fatta vad som sker-- precis som i andra socialdemokratiska länder i Europa.”

Men det kan redan nu skönjas tecken på ett växande motstånd mot Tony Blairs nyliberala politik i England. Ett annat positivt tecken är de omfattande protester mot WTO (World Trade Organization) som förra året med stor framgång inleddes i Seattle. WTO-problematiken har ju ett klart samband med den nyliberalisering som nu pågår i Sverige.


Första steget

De samförståndiga svenskarna blir nog de sista på jorden att göra uppror. Men det finns bland hela befolkningen en stark och välbelagd längtan efter en socialdemokrati i Wigforss och Palmes anda. Det bör kunna gå att kanalisera denna längtan i en rörelse vars syfte är att återställa demokrati, en trygg allmän välfärd samt en upplyst utrikespolitik.

Men det krävs en organisatorisk ram för att kunna göra detta, och det skulle ta en väldigt lång tid att bygga upp en ny sådan. Det rimliga vore att majoriteten inom socialdemokratin skulle hävda sin rätt att bestämma över partiets inriktning. Det gäller att bland annat:
    
  • konstatera att man har någonting värdefullt att bevara samt att det är värt att kämpa för
  • gå ut med ett kraftfullt försvar av den nordiska samhällsmodellen
  • uppmuntra och stödja nya ledare som är beredda att leda kampen, t.o.m. mot den marknadsliberala partiledningen
  • vara beredd att ta förluster när “marknaden” slår tillbaka
  • hålla blicken på socialdemokratins historiska uppgift, d.v.s. att värna om de svagas rätt mot de starkas makt.

Ett utmärkt och mycket demokratiskt sätt att börja vore ju att tacka nej till EMU-- både för att det är en dålig konstruktion samt för att skicka etablissemanget en tydlig signal om att man inte längre tänker låta sig hunsas.
  

* * *

Till startsidan