Statsminister Göran Persson leder första maj-tåget.
Samförståndsandan ställer höga krav på ledningen
att vara lyhörd för gräsrötternas åsikter.

    
VII. Att släta över konflikter 
  
Som tidigare noterat har sammanhållningen och samförståndsandan spelat en oumbärlig roll i arbetarrörelsens enastående framgångar. Resultatet har blivit en mycket speciell debatts- och samtalskultur, med ett diplomatiskt språk vars syfte är att släta över konflikter och underlätta konsensus.

Denna konsensuskultur fungerar så länge alla är med på noterna. Den ställer särskilt höga krav på ledningen att vara lyhörd för gräsrötternas åsikter och önskemål. Samtidigt måste ledningen tygla den mänskliga frestelsen att utnyttja det starka förtroende man fått av folket. ”Lyssna på rörelsen!” som Tage Erlander brukade mana sina medarbetare. Å andra sidan måste fotfolket göra sig besväret att tydligt säga sin mening-- annars finns det ingenting för ledningen att vara lyhörd för.

Det här var knappast något större problem under rörelsens tidiga historia, då målsättningen var glasklar och det rådde en grundsyn som delades av ledarskapet och fotfolket. Men nu är det inte längre så enkelt: Kontroll över partiets apparat och finansiella resurser har successivt erövrats av en minoritet som anammat ett marknadsliberalt perspektiv, medan större majoriteten mycket gärna vill behålla det gamla folkhemmet.

Vad händer när det inte längre går att släta över konflikter eller uppnå konsensus? I den svenska arbetarrörelsens fall har det hittills fungerat så här: Minoriteten i ledningen försöker med alla medel att tvinga sina åsikter på majoriteten som, i stället för att göra motstånd, efterlever konsensuskulturens umgängesformer-- i offentliga sammanhang. Sedan hoppar man av i tysthet, eller så klagar man bittert bakom ryggen på ledningen.

Det finns hur många exempel som helst på detta märkliga, och för demokratin förödande, syndrom. Till exempel: Vid ett informationsmöte om EMU för ett tag sedan, klagade en ”traditionalist” inom SAP mycket bittert över ett föredrag av Pierre Schori inför den arbetarkommun som hon var med i. ”Han berättade om EMU:s alla fördelar, men jag tror inte att det fanns en enda människa i rummet som trodde på ett enda ord han sade.” När hon då fick frågan om någon i publiken haft invändningar eller ställt en kritisk fråga blev svaret ett lika enkelt som självklart, ”Nej.”

Sedan finns det gott om vältaliga och välutbildade socialdemokrater som i enrum uttrycker en väldigt stark kritik mot Ingvar Carlsson, Göran Persson och deras medarbetare. Men när alla inblandade möts i offentlig debatt blir tongångarna så milda att det är svårt att skönja någon som helst motsättning. Alla bedyrar att de egentligen har samma åsikt-- vilket de förstås inte har.


Ensidigt samförstånd

Det finns alltså två tydliga tendenser, nämligen att gräsrötterna är väldigt hämmade när det gäller att öppet trotsa sina ledare, samt att de personer som besitter en förmåga att erbjuda ett alternativt ledarskap viker undan när det kommer till kritan.

Konsensuskulturen ger således minoriteten i ledningen ett utmärkt redskap för att tvinga sina åsikter på majoriteten. Demokratin sätts ur spel, och en politik som visat sig vara katastrofal får aldrig någon riktig prövning. På så sätt kan ledningen invagga sig i illusionen om en sammanhållning som egentligen inte finns. Det kan förmodas att denna process för det mesta är omedveten; men det kan inte heller uteslutas att den då och då utnyttjas på ett manipulativt sätt. Hur som helst handlar det om en ömsesidig process där fotfolket delar ett tungt ansvar: Samförståndsandan blir lätt en ursäkt för feghet.

Syndromet är ju inte begränsat till socialdemokraterna. Det tycks vara lika utbrett inom Centerpartiet samt i många andra sammanhang, som ekonomen Carl Hamilton har påpekat: ”Det är ett jäkla underbetyg på svensk demokrati och svensk debatt, att det ledande skiktet-- inom den akademiska världen, på Riksbanken och i regeringen-- alla kan dra åt samma håll, och i en riktning som åtminstone i efterhand uppenbart är helt katastrofal..… Nu har det ju blivit mycket sämre de senaste åren i och med de här konvergenskriterierna, som har slagit hårt mot demokratin, de viktiga besluten fattas inte i svenska församlingar.

"Men om vi ska vara lite självkritiska, och det tycker jag att det finns anledning att vara, så var det inte så bra tidigare heller, utan det har alltid i Sverige funnits ett slags konsensuskultur som är jäkligt obehaglig. Det är det här att den som avviker och sticker ut bestraffas så fruktansvärt hårt. Och det finns ingen uppskattning av den som sticker ut, man ser inget värde i detta, utan det betraktas som sabotage.” (Citerad av Torsten Sverenius i SOU 1999:150)

Allt detta tyder på att det finns ett akut behov av förnyelse när det gäller demokratisk praxis i Sverige. Bland annat måste gamla hederliga begrepp som sammanhållning och samförstånd få ett nytt innehåll som gör det möjligt för vanligt folk att tydligt uttrycka sin mening även i offentliga sammanhang. Dessutom måste det finnas möjlighet att utmana ledningens politik utan att beskyllas för splittrande verksamhet-- särskilt om man råkar representerar majoriteten.

Det sistnämnda har särskild relevans för dagens SAP: Det är faktiskt den marknadsliberala minoriteten som har splittrat partiet, inte majoriteten.
    

Forts. . .