Ett av många serbiska hem som bombades sönder
under USA/Nato:s anfallskrig, som Sveriges
socialdemokratiska regeringen skrev under.
      
VI. Bomber för fred 
    
Svaret på frågan, ”Vart har Sverige tagit vägen?”, är således uppenbart: Det har gått med i EU. Denna omständighet har föranlett den pågående glidningen in i Nato samt en allt tydligare erkännande av Pax Americana.

Som en del av denna anpassning har Sverige nu gått med i ett samarbete med Storbritannien som, till att börja med, syftar till att marknadsföra krigsmaterial. Detta har de två nya vapenvännerna gjort tillsammans i bl.a. Sydafrika-- detta land som Sverige annars inte får handla med enligt egen bedömning.

Men den viktigaste insats Sverige gjort för att sudda bort sin tidigare internationella profil är att inte göra någon insats alls när det gäller USA:s brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. I stället för att högljutt protestera, som under Palme-tiden, tittar man på och ”förstår” varför supermakten fäller bomber på försvarslösa människor.

Dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén uttryckte t.ex. sin förståelse häromåret när frihetens land tog sig friheten att bomba civila mål i Sudan och Afghanistan-- därför att någon hade lagt en bomb intill en USA-anläggning i Kenya.

Sedan blev det Jugoslaviens tur, när det landet vägrade att godkänna ett av USA framtvingat ”fredsavtal”-- ett papper som visat sig vara ett alldeles oacceptabelt ultimatum. Men det kunde utnyttjas som en förevändning för att inleda ett anfallskrig som i efterhand motiverades med mördande propaganda om bl.a. ett folkmord som ännu i dag återstår att bevisa. Bombningarna skulle också förhindra en etnisk rensning av Kosovo-albanerna, men i stället fördrevs större delen av dessa i massflykt. Nu pågar en etnisk rensning av Kosovos serber, zigenare och andra icke-albanska minoriteter mitt framför ögonen på ett stort uppbåd av USA/Nato-soldater där även Sverige är med.

För allt detta har regeringen Persson uttryckt sin förståelse och sitt stöd. Vissa av dess företrädare har t.o.m. anslutit sig till USA:s krigspropaganda om ”folkmord”, Milosevic som den nya Hitler o.s.v.

Slutsatsen är ofrånkomlig: Sverige, det f.d. ”enda hederliga undantaget”, har nu blivit en lydstat till USA i frågor om krig eller krig. En besläktad slutsats är att, om t.ex. Vietnamkriget skulle inträffa idag, skulle Sveriges socialdemokratiska regering säkerligen ”förstå” USA:s agerande.

Mot denna bakgrund bör man nu begrunda ett av de allra viktigaste argument som framfördes av ja-sidan inför folkomröstningen, nämligen att som EU-medlem kunde Sverige vara med och göra en viktig insats för freden.

Det fanns ju en tid, före EU-anslutningen, då Sverige var känt över hela världen för sina många insatser för fred, nedrustning och global rättvisa. Detta tyder på att det bästa och förmodligen enda sättet för ett litet land att påverka den stora världen är att gå före med gott exempel. Men detta har visat sig vara väldigt svårt när man är bunden till händer och fötter av EU.

Egentligen var denna utveckling inte alls svår att förutse. Att så många inte gjorde det, och följaktligen har svårt att erkänna vad som håller på att hända, gör att man gärna ställer frågan: Har ungefär hälften av svenska befolkningen drabbats av något slags masspsykos?


Mindre än vi är

Anders Ferm lär ha sagt någon gång att, ”Olof Palme gjorde oss större än vi var.” Jag är inte så säker på detta. Faktum är att hans utrikespolitiska insatser grundades i djuprotade värderingar som större delen av svenska folket delade då, och av allt att döma delar ännu idag. Jag skulle snarare säga att Palme hjälpte svenskarna uppnå sin potential.

Detta kan nog diskuteras, men en sak är alldeles klar: Palmes efterträdare har gjort oss mindre än vi är.

Nu vill Göran Persson göra oss ännu mindre genom att ansluta oss till EMU. Vilken överraskning. Ändå, innan han öppet tog ställning var det många som spekulerade kring hans egentliga mening i EMU-frågan; någon skrev t.o.m. en hel bok om denna gåta. Själv tvivlade jag aldrig på att Göran Persson till slut skulle hamna på ja-sidan, helt enkelt därför att mäktiga intressen kräver detta. Så vitt jag kan se, har ingen statsminister efter Palme i någon viktig fråga trotsat ”marknaden” när det gäller inrikespolitiken, eller USA när det gäller utrikespolitiken. Det har varit den ena eftergiften efter den andra.

Nu är vi framme vid EMU, och Göran Perssons motivering bekräftar att räntan har blivit den politiska faktor som är överordnad allt annat. Den är viktigare än demokratin, viktigare än självständighet, och t.o.m. viktigare än sammanhållning inom arbetarrörelsen. Av dess beteende att döma, skulle man nästan tro att partiledningen betraktar EU som ett förträffligt medel för att bli av med en stor andel av sina väljare, medan man förbryllar och pacificerar de flesta som trots allt stannar kvar. Med detta har man i alla fall lyckats.

Marknadsföringen av EMU fortskrider enligt samma sorts manipulativa mönster som tidigare. Till exempel: För att blidka de starkt skeptiska strömningarna inom partiet bjöd man på ett år med studiecirklar i ABF:s regi. I den sanna folkbildningens anda skulle man reda ut EMU:s för- och nackdelar, hette det.

Ett studiematerial togs fram-- skrivet av en uttalad EMU-anhängare. Varför det? Jo, blev svaret, därför att man inte kunde hitta någon som var helt neutral i denna heta fråga. Att man i så fall hade kunnat anlita en EMU-skeptiker-- och därmed göra en liten insats för att rätta till den groteska obalansen mellan ja- och nej-sidornas respektive resurser-- det tycks aldrig ha fallit de ansvariga in.

Hur som helst, satte man i gång med studiecirklarna med det vinklade materialet. Sedan, innan man ens blivit färdigt indoktrinerad, så går Göran Persson ut-- i en brittisk tidning-- med sitt icke-oväntade ”ja”. Precis som förra gången, struntar partikongressen i gräsrötternas åsikter och stämplar ledningens beslut. Just nu förbereds det säkert en välfinansierad övertalningskampanj som fokuserar på räntan o.s.v., medan man gör allt möjligt för att dra uppmärksamhet ifrån EMU:s betydelse för demokrati, folkstyre, självständighet, skatte- och fördelningspolitik m.m.


Varning för retorisk begåvning

Trots motståndet bland folket torde förutsättningarna för ännu en ”ja-seger” vara ganska bra. Ja-sidan har som förr ett enormt övertag när det gäller finansiella och massmediala resurser. Den har under flera år sått förvirring, apati och uppgivenhet bland EU-skeptiker, och kan räkna med att många av dessa kommer att kasta sin röst på soffan.

Och sedan har man Göran Persson. Han är som sagt en skicklig politiker med en stor retorisk begåvning som kan konsten att utstråla kunnighet och självförtroende. Detta kan även en del andra politiker, inklusive de två som förmodligen orsakat mest skada på det svenska samhället under de senaste decennierna-- Kjell-Olof Feldt och Carl Bildt. Att dessa två förfärligt misslyckade politiker fortfarande i breda kretsar betraktas som orakel bevisar att, vad man än gör, blir man alltid klok om man går maktelitens ärenden och är duktig på att spela auktoritet i TV.

Dessa förhållanden bör mana svenska folket till största möjliga försiktighet när det gäller att tolka de argument som skickliga mediaestradörer lägger fram. Det gäller bl.a. att aldrig godkänna ett resonemang utan att höra alternativen. Sedan skall man hålla i tankarna att, precis som skickliga TV-spelare trots sin retoriska begåvning kan ha fel, så kan en analys vara alldeles riktig trots att den framförs trevande av någon nervös stackare utan medievana.

Inom en förment folkrörelse som arbetarrörelsen bör man dessutom kunna insistera på att parterna får lika stora resurser för att förmedla sitt budskap. Med tanke på den enorma obalansen för ja-sidan under de senaste tio åren, skulle detta rimligen innebära att nej-sidan under EMU-debatten får minst 20 gånger större resurser än motparten. Självklart måste SAP-ledningen också sluta missbruka statens resurser i eget syfte. Detta är ett minimum. Om det inte uppfylls, kommer en eventuell Ja-seger att, precis som EU-anslutningen, sakna demokratisk legitimitet.

Hur stor då är sannolikheten att partiledningen nu skall satsa på demokratin i stället för marknaden? Inte särskilt stor, av de senaste 10-15 åren att döma. För att förmå ledningen att lägga om kursen, krävs det ett väldigt starkt tryck från gräsrötterna. Egentligen är det mycket konstigt att detta inte redan kommit. Förklaringen ligger nog i vissa gamla dygders avigsidor.
    

Forts. . .