Sveriges unika och mycket uppskattade program för
verifikation och kontroll av kärnvapenprov har gått
upp i rök som en följd av EU-anslutningen.
     
V. Sjunkande demokrati  
     
Hur blev det då med själva EU-medlemskapet? I nuvarande läge finns det inget bra svar på denna fråga, då ingen hittills tagit fram ett systematiskt bokslut över Sveriges första fem år i EU.

Men vissa tendenser är redan nu ganska tydliga. När det gäller demokratin har EU-anslutningen förstås inneburit en väldigt stor förlust för svenska folket. Bland annat har de EU-vänliga partiledningarna konsekvent brutit mot fundamentala demokratiska principer för att tvinga sin vilja på fotfolket; värst har det varit inom Centern och SAP, där EU-opinionen avvikit mest från ledningarnas åsikter.

Dessutom: Beslutsfattandet har avlägsnats och komplicerats; det egna folkvalda parlamentet har förvandlats till en gummistämpel; lobbyister spelar en allt större roll i den politiska processen; EU:s huvudinstitutioner är ineffektiva och deras inbördes förhållanden är oklara; en stor portion makt har lämnats över till en överbetald byråkratisk elit, o.s.v.

Som en konsekvens av allt detta har svenska folkets deltagande i den demokratiska processen avsevärt sjunkit, precis som i alla andra EU-länder. De som drar sig ur är oftast negativa mot EU, vilket betyder att den kvarstående väljarkåren får en allt skevare EU-positiv profil. Detta innebär att valresultat blir mindre och mindre representativa för befolkningen.

Det är samma sak med den ekonomiska politiken. Som tidigare noterats har svenska regeringen anammat EU:s nyliberala politik som förespråkar en bantad offentlig sektor, minskat skattetryck, maximal privatisering m.m. Som ett brev på posten växer nu klassklyftorna, utbrändhet och luckorna inom den offentliga sektorn, sviktande tandhälsa, minskat barnafödande och en rad andra symptom på ett begynnande förfall.

Att den allmänna välfärden hittills klarat sig ganska hyfsat beror på det socialförsäkringssystem som tidigare byggts upp. Men regeringen Persson har varslat om ytterligare nedskärningar i den offentliga sektorn, och det höjs allt högre röster inom partiets nyliberala falang för en anpassning av skatterna till EU-förhållanden. Anslutning till EMU skulle göra detta oundvikligt, och då är det kört med vad som finns kvar av den svenska modellen.


Att vara med och påverkas

När det gäller utrikespolitiken är utvecklingen minst lika oroande. Enligt EU-anhängarna skulle medlemskap ge Sverige möjlighet ”att vara med och påverka”. Det har mycket riktigt förekommit en stark påverkan, men i motsatt riktning: I det ena området efter det andra har Sverige övergivit sin tidigare så omhuldade utrikespolitik. I själva verket får inte Sverige bedriva en egen utrikespolitik i många viktiga sammanhang. Detta gäller inte minst FN, där Sverige nu måste underordna sig EU:s gemensamma ståndpunkt i diverse frågor.

Det gäller också de flesta handelsfrågorna, t.o.m. sådana som har ett klart samband med Sveriges tidigare utrikespolitiska insatser. Detta land var som bekant djupt engagerat i kampen mot apartheid i Sydafrika, och man har länge velat röja undan handelshinder för bl.a. jordbruksprodukter. Men det får man inte, därför att en del EU-länder fruktar konkurrens från vissa sydafrikanska produkter. Förhandlingarna kring denna problematik har pågått i åratal, och under tiden får Sverige inte underlätta handeln med Sydafrika.

Det finns hur många dylika exempel som helst, inklusive följande av Pat Mooney, chef hos den kanadensiska organisationen Rural Advancement Foundation International: ”Förr i tiden brukade EU-länder som Irland, Danmark och Storbritannien komma till denna och andra NGOs och mana oss att ta upp matförsörjnings- och jordbruksfrågor som de själva inte fick göra på grund av deras medlemskap i EU. Nu gör Sverige precis likadant.” Vid ett möte i Stockholm med Göran Perssons stab iakttog Pat Mooney att Sverige hade blivit påfallande tyst i frågor om matförsörjning och biologisk mångfald. ”Det enda svar jag fick var lite nervöst fnitter,” berättar han.

Jan Prawitz, en forskare hos Försvarets forskningsanstalt, har beskrivit vad som har hänt med Sveriges satsningar på verifikation och kontroll av kärnvapenprov: ”Vi var den enda neutrala staten som behärskade ämnet, och det hade två konsekvenser. Den ena var att det tvingade kärnvapenmakterna att inte fuska med sina förslag. Vi kunde genomskåda dem om det var något fel. Den andra var att de andra länderna litade på oss; så att, om lilla Sverige ville föreslå något, var det i regel detta som lade grunden för majoriteten i Generalförsamlingen….

“För Sveriges profil betydde det här underlaget oerhört mycket…. Nu möter man väldigt ofta frågan hos andra veteraner utomlands, 'Vart har Sverige tagit vägen?' De tror luften har gått ur Sverige och Sveriges nedrustningspolitik…. Dels har vi inte längre någon symbolperson som företräder nedrustningspolitiken. Och dels har vi blivit medlemmar av EU, som har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Så att allting mals i slutna rum i Bryssel, och man går fram gemensamt. Då drunknar Sverige naturligtvis i kretsen av mycket större stater….”

”Våra ståndpunkter när det gäller kärnvapen och nedrustning kommer kanske inte att märkas så mycket i framtiden p.g.a. den här slutna kretsen. Samtidigt verkar det också uppenbart att våra egna politiker är lite rädda att ta upp en diskussion om kärnvapen och EU på en gång, därför att de uppenbarligen tror att folk blir inte bara mot kärnvapen, som de alltid har varit, utan även mot EU…. Man märker ett motstånd när man vill ta upp sådana här frågor.”

Forts. . .