Sverige skulle gå en strålande och självständig framtid
till mötes inom EU, enligt det glittrande häfte
som skickades till alla svenska hushåll
under folkomröstningskampanjen.
     
IV. Bedragna och besvikna 
      
Samma tendens kan skönjas i Ingvar Carlssons reaktioner på den kritik som han fått för sitt agerande i EU-frågan. I en radiointervju förra året fick han kommentera detta påpekande: ”Den nya partisekreterare Lars Stjernqvist har sagt att han blev förbannad när beslutet om EU-ansökan kom som 'en blixt från klar himmel'.”
   
”Men då har han inte förstått,” svarade Ingvar Carlsson. Ja, ja.…
  

Självklart är det Ingvar Carlsson som inte har förstått. Det finns som bekant ganska många före detta och kvarvarande partivänner som känner sig bedragna och besvikna av hela EU-processen. Det blev fel från första början, när regeringen Carlsson 1990 smög in detta ödesdigra beslut som en liten bisak i ett krispaket.

Som nuvarande Riksbanksdirektör Villy Bergström har påpekat: ”Att som Ingvar Carlsson gjorde, använda EU-ansökan som en del i ett stabiliseringspolitiskt paket, är helt förkastligt.… Någon demokratisk förankring är svår att upptäcka i den processen.” (Citerad i SOU 1999:150 av Torsten Sverenius.)

Alltså, redan från första början fanns det ett ”demokratiskt underskott”-- denna smått komiska eufemism för EU:s ofantliga demokratiska brister. Regeringen Carlssons kuppartade utspel angav tonen för hela den övertalningsprocess som sedan drogs igång. Det var i allt väsentligt ett motbjudande spektakel med bl.a. följande inslag:
    
  • Enligt statsveteran Rune Premfors hade ja-sidan minst 20 gånger större resurser till sitt förfogande för att bedriva sin kampanj-- och då räknas inte in värdet av den EU-vänliga propaganda som bedrevs av de flesta nyhetsmedierna under täckmantel av journalistik.
  • Den socialdemokratiska regeringen gjorde ingenting för att rätta till denna obalans. Tvärtom: Den utnyttjade statens resurser för att öka ja-sidans groteska övervikt i debatten. Värst var det påkostade häfte med missvisande information om EU-problematiken som togs from av UD och skickades till alla hushåll; därmed offrades UD:s långa och hederliga tradition av opartiskhet i samhällets tjänst. Med andra ord, utnyttjade regeringen statens resurser inklusive UD:s goda rykte för att bedriva propaganda mot det egna folket.
  • Regeringen, förmodligen i samarbete med EU, påverkade folkomröstningens utgång genom att samordna en omröstningssekvens bland de fyra kandidatländerna som gynnade ja-sidan. (Det är tveksamt om ja-sidan hade vunnit om Norge hade fått rösta före Sverige.)
  • Man valde in Sveriges representant till EU-kommissionen innan landet ens hade gått med i EU. Sedan ordnade man en stor mediacirkus kring Anita Gradins triumfatoriska intåg i Bryssel, i det uppenbara syftet att påverka tveksamma väljare.
  • Dåvarande finansministern gick ut ett par dagar före omröstningen med hotet, riktat främst mot kvinnor, att man skulle behöva dra ner på sociala program om man inte gick med i EU. Men dessa nedskärningar hade redan planerats i vilket fall som helst.
  • Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson utsattes för en ohygglig press för att förmå henne att överge sin neutralitet och offentligt ta ställning för EU. Det gjorde hon i den sista kritiska stunden, och anses därmed ha starkt påverkat opinionen bland tveksamma kvinnor. Hon blev sedan utnämnd till landshövding.

Med sådana metoder fick Ingvar Carlsson, med sina bundsförvanter Med sådana metoder fick Ingvar Carlsson, med sina bundsförvanter inom det egna och de borgerliga partierna, sin vilja fram. Vid moderaternas fest i Norra Latin sjöng glada muf-are, ”Det finns bara en Ingvar Carlsson!”


Utrensning pågår

Muf-arna blev inte lika glada året därpå, när det blev dags att rösta på Sveriges nya representanter i EU-parlamentet. Detta val blev en stor seger för de EU-skeptiska. Att en del socialdemokratiska EU-entusiaster lyckades komma in i parlamentet berodde på ett märkligt system som gjorde att entusiasterna fick rida på skeptikernas popularitet. Bland de sistnämnda var Maj-Britt Theorin, som fick flest röster.

Men sedan började det hända märkliga saker. För det första, vägrade EU-anhängarna lämna över partigruppens ledarskap till valets obestridliga segrare, Maj-Britt Theorin. Antagligen på partiledarens order klämde Maj-Liis Lööw sig fast vid makten. Senare förbjöds Sören Wibe, med näst största väljarstöd, att umgås med socialdemokratiska skeptiker från andra länder. Under hela terminen anklagades skeptikerna, som ju hade vunnit valet, för att bedriva splittrande verksamhet.

För att undvika en upprepning av dessa inre spänningar, utförde partiledningen inför förra årets EU-val en utrensning av EU-skeptiker. Att deras åsikter stämde väl med opinionen inom partiet hade tydligen ingen betydelse för Göran Persson. Den enda skeptiker som fick stanna kvar var den mest populära bland alla kandidater, Maj-Britt Theorin. Men Persson sparkande henne ner till fjärde plats och ersatte henne på första plats med den pålitlige Pierre Schori, som åtminstone utåt inte tycks ha någonting emot dessa diktatoriska fasoner.

Som en följd av allt detta lider ja-sidans ”seger” av en obotlig brist på legitimitet. Detta har många EU-anhängare erkänt, och en del av dessa har t.o.m. efterlyst en ny folkomröstning om EU-medlemskapet för att skapa klarhet i vad svenska folket egentligen tycker.
    

Forts. . .