En populär bok för barn inför första besöket hos
tandläkaren. Om framtidens Emmas vill ha vackra
leenden får de lov att välja en mor som är beredd
att "avstå från i princip allt för egen del.”


III. Novemberrevolutionen 


Det verkar som om hela processen inleddes med vad som målande har kallats för ”Novemberrevolutionen”, d.v.s. 1980-talets avreglering av valutamarknaden. Det var ett beslut som dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt-- i stort sett på egen hand och i enlighet med den ekonomiska elitens önskemål-- drev igenom utan nämnvärt motstånd. Det var bara LO-ekonomerna, Sven Grassman och några få andra som förgäves varnade för konsekvenserna.

Och konsekvenser blev det. Avregleringen beskrevs som en nödvändig teknisk justering som skulle få svenska ekonomin att fungera smidigare. I själva verket innebar det att politikerna inte längre fick bestämma över väsentliga delar av den ekonomiska politiken. Det blev en öppning för den elitinriktade marknadens inkräktningar i det demokratiska samhället, och denna öppning har ständigt utvidgats sedan dess.

Detta ödesdigra beslut lade grunden för ett antal andra som sammantaget gav upphov till 1990-talets ekonomiska kris. Bland de viktigaste inslagen var: avregleringen av finansmarknaden som blåste upp en enorm bubbla, som i vanlig ordning sprack och lämnade svenska folket med den svindyra notan; ”århundradets skattereform” med sin glädjekalkyl om ”dynamiska effekter” som uteblev och därmed lämnade statskassan halvtom; förhandsanpassningen till EU:s ekonomiska politik, sedan själva anslutningen med ovannämnda följder m.m. Utvecklingen fr.o.m. 1990-talets kris skulle kunna sammanfattas så här:
     

  • Regeringarna Carlssons och Perssons nedskärningar i budgeten, och i synnerhet i den offentliga sektorn, hade som huvudsyfte att blidka den internationella finansmarknaden.
  • Man hade blivit beroende av denna marknad främst som en följd av avregleringarna samt anslutningen till EU med dess regler om offentlig upplåning m.m.
  • Annars hade man lätt kunnat hantera budgetkrisen genom att låna från sig själv, d.v.s. från svenska folket, som förr i tiden. Det fanns t.ex. långt mer än tillräckliga medel tillgängliga i AP-fonderna.
  • I ett samhällsekonomiskt perspektiv tjänade Sverige ingenting på dessa nedskärningar, då de samlade kostnaderna för arbetslösheten var avsevärt större än det förmenta "sparandet".*
  • I själva verket flyttade man över utgifterna från statsbudgeten över till socialförsäkringssystemet (a-kassa, socialbidrag m.m.).
  • Om man räknar in de negativa "dynamiska effekterna" för bl.a. köpkraft, stressrelaterade sjukdomar, underbemanning inom hälsovården m.m., blir slutresultatet en enorm samhällsekonomisk förlust.
  • Som en följd av allt detta har man bl.a. allvarligt skadat den offentliga sektorn och öppnat för privata alternativ, helt i onödan; det är bl.a. kvinnornas livsmöjligheter som drabbats värst.
*Ekonomijournalist Torsten Sverenius gör följande jämförelse: Enligt regeringen har man sparat 126 miljarder genom den mångåriga budgetsaneringen, d.v.s. 60 miljarder i ökade skatter och 66 miljarder i minskade utgifter. Men enligt en hittills oemotsagd analys av ekonomer Lars Behrenz och Lennart Delander blev den samhällsekonomiska kostnaden för ett enda år (1995) hela 153 miljarder, utebliven produktion och ökat arbetslöshetsunderstöd inräknade.
    
Sverenius ställer också denna fråga: ”Om nu arbetslösheten och nedgången i ekonomin var en av huvudorsakerna till att statsfinanserna hade försämrats, varför valde inte en socialdemokratisk regering strategin att återställa sysselsättningen, och på så sätt stärka statsfinanserna?”


Tandlösa argument

Om man hade lagt upp en strategi för att beröva Sverige dess självständighet och orsaka allvarliga skador på dess samhällssystem, kunde man knappast ha hittat på en effektivare plan. Men ingen kan tro annat än att Ingvar Carlsson och Göran Persson med sina medarbetare gjorde sitt allra bästa för att lösa landets problem enligt sin bedömning. Man skall också komma ihåg att varken Carlsson eller Persson bad om att bli statsminister; båda fick ta över rodret under hård press i svåra tider.

Fallet Ingvar Carlsson ter sig särskilt tragiskt. En sann arbetarson, är han av allt att döma en mycket sympatisk människa som med stor värdighet tog svenska folket igenom landets svåraste tid i mannaminne. Med denna bakgrund, måste det vara väldigt svårt att erkänna att man har spelat en central roll i den destruktiva process som ovan skissats. Och han har inte heller erkänt. I stället har han tänkt om, och kommit fram till att folkhemmet blev grovt överdimensionerat.

Enligt Ingvar Carlsson var en av de viktigaste orsakerna till 1990-talets ekonomiska kris att socialdemokraterna hade byggt upp ett alldeles för omfattande välfärdssystem som dessutom berövat folk sin förmåga att klara sig själv. Han tar som exempel tandvården och hävdar att, ”Den som har råd med kabel-tv har råd att gå till tandläkare.” Som lämplig förebild åberopar han sin gamla mor som, i en tid då man minsann fick klara sig själv, slet hund för att ordna vackra leenden till sina barn. Det fanns ett pris, förstås: ”Ja, jag tror att hon fick avstå från i princip allt för egen del.”

Argumentationen känns ju igen från gångna tiders politiska debatt. Så har folkhemmets belackare alltid resonerat, vare sig det handlat om sjukvård, föräldraledighet, pensioner eller vilket inslag av allmän välfärd som helst. Men det nya är att denna analys nu framförs av en f.d. socialdemokratisk statsminister, och det väcker naturligtvis en rad intressanta frågor som till exempel:

Har det verkligen fastställts att det enda som de mindre bemedlade behöver göra för att klara av tandvården är att avstå från kabel-tv? (Det här påminner lite grand om Ronald Reagans välfärdsfientliga skrönor om ”bidragsmammor” som kör runt i rosafärgade Cadillacar som de köpt med tillfuskat bidrag.) Vidare, bygger nu socialdemokraternas socialpolitik på principen att det barn, som t.ex. i vuxenålder vill visa upp ett vackert leende, skall ha vett nog att välja ut en mor som är beredd att ”avstå från i princip allt för egen del”? Förväntas landets mödrar att framgent göra detta?

Förmodligen inte. Men det faktum att Ingvar Carlsson tar sin tillflykt till den här sortens reaktionära retorik tyder på att det även för en så sympatisk människa kan vara väldigt svårt att erkänna obehagliga sanningar.
     

Forts. . .