Till vänster: Det inte längre aktuella Sverige-passet
Till höger: EU-passet, med Sverige på längre nivå
      
II. Det underbara landet 
    

Bland frukterna av denna politiska dominans kan man räkna en lång rad förbättringar i den allmänna välfärden, en process som nådde sin kulmen under början av 1980-talet. Det var till exempel då som svenska läkare kunde meddela att det inte längre var möjligt att spåra ett barns sociala bakgrund genom dess sjukdomshistoria, och utvecklingen inom tandhälsan visade samma positiva tendens. Det var också vid den tidpunkten som inkomstfördelningen bland hela befolkningen blev den mest jämlika som någonsin noterats. Allt detta och mycket mera.

Dessutom var Sveriges utrikespolitik, som Perez de Cuellar påpekat, ett föredöme över hela världen och i synnerhet i tredje världen. Ett föredöme hade Sverige blivit genom att göra en egen analys och motstå trycket att vara som alla andra. Som den amerikanska fredsaktivisten Daniel Ellsberg har sagt om västvärldens inställning till Vietnamkriget: ”Sverige var det enda hederliga undantaget.”

Vilket underbart land, alltså. Klart att man blev stolt när man fick vara med som medborgare. Det var en högtidlig stund när jag fick ta emot mitt nya pass med ”SVERIGE” tryckt i stora bokstäver på omslaget. Ett pass är ju en handling med stort symboliskt värde för ens identitet; det anger ens ungefärliga plats på jorden, med allt som detta innebär. I Sveriges fall har det dessutom ett stort praktiskt värde: Av ovannämnda skäl förknippas det överallt på jorden med ”fredlig stabilitet och medmänsklighet”. Den världsresenär har tur som kan färdas under skydd av Sveriges förnämliga rykte.

Men snart får ingen göra det. Någonting har hänt sedan jag september 1994 fick ut mitt svenska pass, och detta blev klart för mig när en vän nyligen fick ut sitt nya pass: Där stod det högst upp: EUROPEISKA UNIONEN.

Först på andra raden av detta, inte blåa utan rödfärgade, pass ser man att det också står ”SVERIGE”. Det syns inte så tydligt i denna bild, och det syns inte heller så tydligt på själva passet. Antingen behöver Europeiska Unionen lite hjälp med sin grafiska formgivning, eller vill man kanske göra den nya ordningen så osynlig som möjligt.

Det kom inte som en chock, förstås. Men åsynen av detta pass, som anger allas vår nya ungefärliga plats på jorden, bekräftade på ett slående konkret sätt att någonting stort har hänt. Bland annat har Sverige blivit nedvärderat, och jag tror inte att botten är nådd. Förmodligen inom något decennium-- om man fortsätter i samma riktning som under det gångna decenniet-- kommer ordet ”Sverige” att förpassas från omslaget till insidan för att därmed ta samma oansenliga plats som delstaten i mitt gamla USA-pass.


Räntan über alles

Det var den ena stora förändring som ägt rum sedan jag flyttade hit mot slutet av 1988. Det finns fler, och bland de märkligaste är en häpnadsväckande förskjutning av den politiska dagordningen som återspeglas i nyhetsflödet.

För elva år sedan handlade nyheterna om allt möjligt, fast ytterst sällan om ”räntan”. Men snart efter kalla krigets slut 1989, verkade det som om denna angelägenhet började ta upp allt större plats. Samtidigt blev det allt hetare diskussioner kring Sveriges förhållande till den Europeiska Unionen.

Dessa två angelägenheter är tydligen sammanlänkade, som Göran Persson poängterade när han häromveckan försökt att förklara varför Sverige bör gå med i EMU-- detta nästa, och förmodligen oåterkalleliga, steg in i Europas Förenta Stater. Så här lät statsministerns motivering:

”Vilka åtgärder som än vidtas så måste Sverige gå med i den europeiska valutaunionen EMU för att klara jobben. Jag tror inte att vi klarar det utan det skydd som en stabil valuta representerar. När Sverige så småningom går in i en ny lågkonjunktur kommer de internationella låntagarna att ta ut högre ränta när vi behöver låna pengar igen. Då är EMU en garant för att klara Sverige ur nästa lågkonjunktur.”

Detta är ett märkligt resonemang i flera avseenden. För det första ger den påstådda ”stabila valutan” inget självklart skydd för arbetare i Sverige. Faktum är att det finns goda skäl att tro på motsatsen: Sista gången Sverige kedjade sin ekonomi fast vid EU:s blev det 500 procents ränta och en massutslagning på arbetsmarknaden, som i sin tur föranledde de stora nedskärningarna i den offentliga sektorn som bl.a. underminerat den allmänna välfärden.

Ett annat problem är att Göran Perssons förklaring inte säger någonting om de farhågor för demokratin som han tidigare betonat som avgörande i EMU-frågan. Dessa farhågor kvarstår, då EMU innebär att kontroll över större delen av den ekonomiska politiken lämnas över till en liten, isolerad elit av välbärgade bankirer i Frankfurt.

Sedan är det snudd på idioti eller hyckleri att motivera denna oåterkalleliga underkastelse med hänvisning till omsorg om jobben. Det var ju en socialdemokratisk regering som för tio år sedan övergav den fulla sysselsättningen i samband med sin förhandsanpassning till EU:s ekonomiska politik. Man offrade jobben för att bekämpa en nästan obefintlig inflation, och förvärrade sedan läget genom anslutning till EU:s godtyckliga, arbetshämmande konvergenskrav.


Tvivelaktigt beteendemönster

Göran Perssons resonemang är ett av många exempel på vad som har blivit ett beteendemönster hos den socialdemokratiska partiledningen-- att motivera ett tvivelaktigt beslut genom att hänvisa till tidigare tvivelaktiga besluts negativa följder. Och med varje sådant beslut har man målat in sig själv och landet djupare i ett hörn där det blivit allt svårare att avstå från nästa eftergift till ”marknaden”.

Följden har blivit att svenska folket inte längre får välja sin egen politik, om den inte stämmer med den internationella finansmarknadens uppfattning av vad som är acceptabelt. Det skapar minst sagt problem för folkhemmet, som ju bygger på värderingar och institutioner som denna marknad tycks förakta. Det gäller framför allt fördelningspolitiken, den höga skattekvoten och den starka offentliga sektorn. Allt detta betraktas av marknadens beslutsfattare som skadligt, och de sätter ständigt press på dessa grundläggande inslag i svenska samhället. Denna press kommer säkert att öka om Sverige går med i EMU.

Hur kunde detta hända-- att politiska ledare som kallar sig för socialdemokrater har lämnat, och fortsätter att lämna, så stora portioner makt över till pengamäklare som av allt att döma hyser oförståelse och förakt för det socialdemokratiska samhällsbygget? Säg det, den som kan.

De maktöverlämnande ledarna har ju sagt att man var så illa tvungen. Ingvar Carlsson, till exempel, har förklarat att han blev skakad när han betraktade hur finansmarknaden under 1980-talet straffade den franska regeringen Mitterands socialistiska reformer. Av detta drog han slutsatsen att Sverige måste gå med i EU för att kunna motstå dessa marknadskrafter. Men som tidigare noterat, har resultatet av EU-anslutningen hittills blivit det motsatta, d.v.s. ännu mer makt till marknaden och ännu fler eftergifter från Sveriges sida.

Mot denna iakttagelse har man resonerat att läget hade blivit ännu värre om man inte hade lämnat makten över till marknaden. Men det kan ju ingen veta. Det enda som med säkerhet kan noteras är att den inslagna vägen har fått oanade negativa följder för svenska samhället, såsom den övervägande majoriteten vill ha det.
    

Forts. . .