Hjalmar Branting med kamrater.
Det var arbetarrörelsen som stod bakom de
nordiska ländernas stora framsteg under 1900-talet.

     
Sverige: 
Folkhem eller rivningskåk?


Anförande av Al Burke inför
Gamla Stans Socialdemokratiska Förening
18 april 2000
     

Det är för mig en stor ära att få denna möjlighet att tala till er i kväll. Samtidigt känns det lite konstigt, därför att jag själv ofta varit med i publiken och lyssnat på tidigare inslag i denna föreläsningsserie som pågått i snart tio år.

Jag minns till exempel en kväll för fem-sex år sedan, då SAP:s nyligen utnämnde miljötalesman kom på besök. Han hette Göran Persson och, trots att han innan dess inte lär ha visat något större intresse för eller kunskaper om miljöfrågor, blev jag imponerad av hur skickligt han skötte talet och diskussionen efteråt. Senare slog det mig att, när det gällde innehållet, hade den nye miljötalesmannen egentligen inte sagt särskilt mycket. Men han sade det på ett mycket övertygande sätt, och med ett stort mått självförtroende. Dessa är ju egenskaper som kan vara nyttiga, inte minst för en politiker. Jag återkommer till detta.

Mitt tilldelade tema heter ”Sverige-- folkhem eller rivningskåk?” Detta är en väldigt stor och angelägen fråga, och jag skulle aldrig påstå att jag har det definitiva svaret på den. Jag förmodar att jag har inbjudits till att tala om detta tema därför att jag tillbringat större delen av mitt liv i USA, och följaktligen kan förväntas ha lite annorlunda syn på saker och ting. Det har jag nog, och jag skall försöka berätta hur Sverige ser ut från min synvinkel.


Varför Sverige?

Sedan jag flyttade hit för drygt elva år sedan har jag ofta fått svara på frågan, ”Varför i herrans namn skulle någon frivilligt lämna USA för Sverige?!” Det antas vara ett stort och smått vansinnigt steg, har jag förstått-- en inställning som tyder på att drömmen om Amerika för många svenskar fortfarande är rosafärgad.

Min bild är avsevärt mörkare. I själva verket är USA ett oerhört brutalt samhälle, särskilt i förhållande till sina förutsättningar. Det är ett land där fruktansvärda orättvisor inte bara tolereras, utan till och med rättfärdigas med hänvisning till djungelns lag. Detta drabbar många grupper i samhället, men det blir nog tydligast när man betraktar barnens utsatthet. Det handlar om levnadsvillkor för minst en fjärdedel av befolkningen som i ett svenskt perspektiv torde vara ofattbara, och detta kanske förklarar varför så många svenskar tycks ha svårt att fatta det.

Sedan finns det en annan viktig sak: Som Olof Palme påpekade, brukar det finnas ett tydligt samband mellan ett lands inrikes- och utrikespolitik. Denna princip stämmer alltför väl i fallet USA, som är vår tids värsta internationella brottsling. Vietnamkriget, det största brottet mot mänskligheten sedan andra världskriget, är bara ett bland ett stort antal liknande illdåd. (Jo, jag vet att det finns en hel del fina människor i USA, och jag har träffat många av dem. Men för det mesta är det inte dessa goda krafter som bestämmer.)

Av dessa och andra skäl var det således inte alls ett svårt beslut att lämna USA-- snarare en lättnad. Men varför Sverige, i stället? Därför att Sverige och de övriga nordiska länderna i många avseenden är USA:s motsats. Som den säkerhetspolitiske experten Sune Persson har noterat: "De fem nordiska länderna har under detta århundrade lyckats bygga vad som kanske är världshistoriens bästa och mest lyckade samhällen. Från yttersta fattigdom har några av världens rikaste länder skapats. Välfärden har varit jämnare fördelad än kanske någon annanstans: jämlikhet mellan kvinnor och män, mellan olika samhällsklasser och mellan olika regioner i länderna."

Jag citerar detta ganska ofta, dels för att det väl stämmer med min egen syn på saken, och dels för att det mig veterligen utgör ett av de få tillfällen där en svensk har talat så öppet om det egna samhällets förtjänster-- låt vara att det hela inlindas i en hyllning till hela Norden.

När det gäller sambandet mellan inrikes- och utrikespolitiken har det i stort sett varit starkt i Nordens och i synnerhet Sveriges fall. Som FN:s dåvarande generalsekreterare Perez de Cuellar uttryckte det vid Palmes begravning: “Över hela världen är Sverige idag liktydigt med idealen fredlig stabilitet och medmänsklighet”.


Tur och samförstånd

Vad är det som gjort att de nordiska samhällena har blivit så lyckade? Ingen har hittills kommit med någon helt tillfredsställande förklaring, men det är klart att många faktorer har spelat in. I Sveriges fall har bland annat det geografiska läget varit gynnsamt. Om till exempel landet hade råkat befinna sig på andra sidan Östersjön, beläget mellan Tyskland och Ryssland, skulle dess historia och utveckling knappast ha varit så lyckade.

Ännu värre hade det blivit om Sverige varit en del av Latinamerika. Där har varje försök att bygga upp ett samhälle enligt samma principer som gäller i Norden krossats av USA med hjälp av dess allierade bland Latinamerikas eliter. Det Sverige som vi lever i idag hade aldrig tillåtits om det skulle ha befunnit sig i USA:s ”bakgård”. Om man vill förstå världen, är det viktigt att inse detta.

Att Sverige till befolkningen är ett relativt litet och, ännu i dag, ganska homogent land har nog också spelat en viktig roll. Det är alltid lättare att komma överens utifrån en uppsättning gemensamma värderingar och traditioner. Det ger ingen garanti, förstås. Men ju större och mer sammansatt en befolkning är, desto knepigare blir det att anordna den sorts sammanhållning och vitala demokrati som åtminstone hittills kännetecknat de små nordiska länderna.

Jag misstänker att en viktig förklaring till att pengar och våld har så stor betydelse i USA är att det inte finns mycket annat som alla dess olika samhällsgrupper har gemensamt. En annan konsekvens är att demokratin blir lidande: I såväl USA som EU har lobbyister och massmedier en mycket starkare ställning än i ”lilla Sverige”. Detta är en naturlig följd av det större avståndet mellan beslutsfattare och vanligt folk.

Hur som helst, fanns det uppenbarligen historiska förutsättningar i Norden för de starka arbetarrörelser som satt sin prägel på samhället. Det är dessa rörelsers demokratiska landvinningar-- genom deras politiska instrument, de socialdemokratiska partierna-- som har resulterat i ”världshistoriens bästa och mest lyckade samhällen”.

Receptet för att uppnå denna enastående framgång har många ingredienser, men två lär vara särskilt betydelsefulla-- sammanhållningen, d.v.s. att man med alla medel undviker inre splittringar, samt det som brukar kallas för samförståndsandan. Dessa två principer, eller beteendemönster, har med rätta betraktats som grundförutsättningar för arbetarrörelsens långvariga politiska dominans i Sverige.

Forts. . .